Videoessän som verktyg för medielitteracitet i akademin

I en tid där digitala medier genomsyrar alla aspekter av samhället blir medielitteracitet en avgörande kompetens. Det handlar inte bara om att förstå innehållet i medier, utan om att kunna analysera, skapa och kritiskt förhålla sig till multimodala uttryck. För mig är videoessän en kreativ och kritisk metod som möter detta behov. Generellt kan en videoessä beskrivas som ett kortare audiovisuellt verk som kombinerar rörliga bilder, ljud, voice-over, text och andra element för att utforska, analysera, kritisera eller reflektera över ett specifikt ämne. I kombinationen av olika modaliteter skapar den en möjlighet att utveckla både analytiskt tänkande och praktiska färdigheter. Hur kan videoessän bidra till att stärka medielitteracitet hos studenter och forskare i högre utbildning? I ett kommande bokkapitel diskuterar jag hur videoessän kan fungera som både forskningsmetod och pedagogiskt verktyg, med utgångspunkt i studenters arbete med medieproduktion. Nedan berättar jag om några av de bärande idéerna i kapitlet.

Videoessän som pedagogiskt verktyg

Traditionell medieundervisning har ofta fokuserat på att lära om medier genom textbaserade analyser och teoretiska diskussioner. David Gauntlett (2015) argumenterar för ett djupare sätt är att lära med medier i en aktiv, kreativ och deltagande praktik. Videoessän är ett tydligt exempel på detta. När studenter producerar egna videoessäer förflyttar de sig fram och tillbaka mellan teori och praktik. De utforskar filmiska uttryck och omsätter sina insikter i en audiovisuell form. I processen utvecklar de en fördjupad medielitteracitet. Att skapa en sammanhängande helhet av bild, ljud och text kräver både estetiska och analytiska överväganden. Klippning, ljuddesign och narrativ struktur blir inte bara tekniska moment utan verktyg för att förstå hur medier skapar mening. I studenternas egen medieproduktion blir analysen en praktisk och kritisk handling, ett sätt att tänka genom medier.

Lärande i arbetet med videoessän kan förstås som en växelverkan mellan transduktiva och transformativa handlingar (Selander & Kress, 2010). Transformation innebär att idéer bearbetas inom samma semiotiska modalitet, exempelvis text till text, medan transduktion handlar om att kunskap överförs mellan olika modaliteter, som från skriven text till audiovisuell representation och tillbaka. Videoessän gör denna transduktiva rörelse möjlig genom att låta studenter omsätta teoretiska begrepp i filmiska uttryck och sedan reflektera över resultatet. På så sätt blir lärandet multimodalt och fördjupat, då teori inte bara förstås utan också gestaltas.

Performativitet och kritisk medielitteracitet

En videoessä kan gestaltas på många sätt. Det kan vara en förklarande film som illustrerar en traditionell analys, men också en experimentell form där själva bearbetningen av det audiovisuella materialet är både analys och resultat. En central idé i diskussionen om videoessän är begreppet performativitet. Grant et al. (2024) beskriver akademisk filmproduktion som en performativ praktik där analysen inte bara uttrycks i ord utan utförs genom filmiska medel. Detta gör produktionen till en form av kritisk undersökning. Här är två exempel från mina studenters arbete (återgivna med tillstånd av studenterna):

”- You have to take these out!”
Bild från Elliot Lauritsens videoessä om filmen Sound of metal (2024)

Elliots videoessä om ljuddesignen i filmen Sound of Metal gör analysen till en upplevelse snarare än enbart en beskrivning. Genom att dämpa ljudet vid avgörande ögonblick låter han tittaren känna huvudpersonens hörselnedsättning innan ljudet återställs. Han kopplar detta till exempel från andra filmer som använder ljud för att spegla karaktärers perspektiv, vilket ger analysen en jämförande dimension. Genom att manipulera sitt eget ljudspår förvandlar han teori till praktik – analysen sker inte bara med ord, utan genom ljudet självt. Detta visar hur videoessän kan kommunicera komplexa idéer på ett sätt som går bortom texten och samtidigt förenar kreativitet med akademisk kontextualisering.

Bild från Niclas Olssons videoessä – The significance of colour (2024).

Niclas undersökning av färgtemperatur och ljussättning tar ett praktiskt, experimentellt grepp. Han filmar sig själv när han manipulerar vardagliga ljuskällor för att visa hur olika färgtoner påverkar stämning, perception och berättande. Parallellt med sina egna experiment analyserar han centrala ljussättningsval och visar hur liknande tekniker används i referensfilmer. Niclas videoessä betonar experiment och praktisk demonstration och förkroppsligar idén om att lära med medier (Gauntlett, 2015). Genom att filma sig själv när han justerar vanliga ljuskällor gör han den abstrakta färgteorin konkret. Projektet visar hur professionella filmtekniker kan avmystifieras genom lekfull, konstnärlig utforskning, samtidigt som det behåller en tydlig akademisk ram genom att kontextualisera experimenten med exempel från andra filmer.

Utmaningar och möjligheter

Trots potentialen finns betydande hinder för att integrera videoessäer i akademin. Många forskare och studenter är skolade i textbaserade traditioner och saknar erfarenhet av medieproduktion. Tekniska trösklar och bristande kunskap om narrativa strukturer kan kännas avskräckande. Dessutom är akademins normer starkt förankrade i skriftliga format och peer review-processer vilket gör att experimentella former som videoessäer upplevs som osäkra.

Eric Faden (2008) har länge argumenterat för behovet av att utveckla videoessän som en erkänd akademisk genre. Men för att detta ska bli verklighet krävs institutionellt stöd och en kulturförändring. Vi måste våga se videoessän som en självständig form för kunskapsproduktion. Här kan begreppet boundary object (Augustsson, 2024) vara relevant: Boundary objects är begrepp eller artefakter som gör det möjligt för olika grupper att samarbeta över kulturella, organisatoriska och disciplinära gränser (Star & Griesemer, 1989). De fungerar som gemensamma referenspunkter eller verktyg som skapar broar mellan olika aktiviteter och diskurser. Då videoessän befinner sig i gränslandet mellan akademi, konst och professionell medieproduktion kan den skapa en brygga mellan dessa, eller ett tredje rum (Gutiérrez et al., 2008) där nya former av lärande uppstår.

Framtidsperspektiv

Även om videoessän har sina rötter i film- och mediestudier är dess potential långt större. Som multimodal forsknings- och undervisningsform kan den användas i många discipliner, från historia och sociologi till naturvetenskap och konst. Genom att förena visuella och auditiva uttryck med teoretisk analys skapar videoessän en möjlighet att kommunicera komplexa idéer på ett sätt som går bortom texten. I en tid där AI-genererat audiovisuellt material redan är en integrerad del av akademin är detta inte bara en möjlighet utan något både forskare och studenter måste förhålla sig till i praktiken. För att upprätthålla kritisk kompetens och medielitteracitet måste studenter och forskare få verktyg för att förstå, analysera och själva producera multimodala uttryck. Videoessän erbjuder just detta, en bro mellan teori, praktik och kreativitet som gör kunskap både synlig och upplevbar. I likhet med Henriikka Wilingers inlägg i denna blogg menar jag att det handlar mycket om att utmana akademiska normer och att våga pröva gränsöverskridande litteracitetspraktiker.

Referenser

Augustsson, D. (2024) Medieproduktion som boundary crossing – att bryta dikotomin mellan teori och praktik, i Augustsson, D. & Wahlström, M. (Red.) Medieproduktion i akademin, Linnéus university press.

Faden, E. (2008). A Manifesto for Critical Media. Mediascape. Retrieved March 12,2025 from https://scalar.usc.edu/works/film-studies-in-motion/media/FADEN%20Manifesto%20for%20Critical%20Media_Spring08.pdf

Gauntlett, D. (2015) Making Media Studies: The Creativity Turn in Media and Communications Studies. Peter Lang.

Gills,L.,Grant, C. & O’Leary. A. (2024). Academic Filmmaking in the New Humanities. Akademisk Kvarter, 27.  https://doi.org/10.54337/academicquarter.i27.8904

Guiterrez, K., Baquedano-López, P, & Tejeda. C., (1999). Rethinking Diversity: Hybridity and Hybrid Language Practices in the Third Space. Mind, Culture, and Activity 6 (4): 286–303.

Selander, S. & Kress, G. (2010) Design för lärande – ett multimodalt perspektiv. Stockholm; Norstedts

Star, S. L., & Griesemer, J. R. (1989). Institutional Ecology, “Translations” and Boundary Objects: Amateurs and Professionals in Berkeley’s Museum of Vertebrate Zoology, 1907-39. Social Studies of Science, 19(3), 387–420.