Matematisk litteracitet – ur en sjuårings perspektiv?

Att börja skolan är en av de tidiga vändpunkterna i ett barns liv. Plötsligt är man stor och ska börja ha matematik, detta luriga ämne med egna symboler och ord. Och i just skolstarten så blir karaktären på mötet med skolmatematiken jätteviktig, då framgångar i matematik under just den perioden har visat sig få konsekvenser för fortsatta skolframgångar långt upp i åldrarna.

I den här texten används litteracitetsperspektivet för att belysa hur skolstarten introducerar elever till nya sätt att uppfatta deltagande i matematikämnet. För att utveckla sin matematiska litteracitet behöver elever då förstå matematiken som en diskurs: vilka symboler och ord som används, vilka aktiviteter som hör till ämnet och hur man förväntas delta. De lär sig inte bara matematikens innehåll utan också hur matematik ser ut och görs i ett sammanhang. Men vad vet vi egentligen om hur matematisk litteracitet förstås under skolstarten ur elevernas perspektiv?

I min studie har jag låtit elever rita teckningar som föreställde matematik och därefter samtala om dem i fokusgrupper. Sedan har jag använt mig av elevernas samtal och bilder för att analysera elevernas berättelser av matematik. I det här inlägget delar jag med mig av några resultat på frågan: Vad håller eleverna egentligen på att lära sig om matematik under sina första månader i skolan?

Att lära sig känna igen matematikens diskursiva element

När barn börjar skolan ska de naturligtvis lära sig nya matematiska kunskaper. I elevernas teckningar framstod detta tydligt. Teckningarna fylldes av siffror, plus- och minustecken, matteböcker, uppgifter, ensamma elever och lärare vid tavlan. Matematik var något som syntes på papper, i böcker och på tavlor. Få bilder handlade om problemlösning, resonemang eller matematiska samband, utan i stället dominerade de symboler, aktiviteter och material som omger undervisningen.

I samtalen identifierades matematik ofta genom sådant som var synligt och konkret: siffror, räknesätt, matteböcker och lärarledda aktiviteter. För många elever verkade matteboken fungera som ett särskilt starkt kännetecken för ämnet; om något fanns i matteboken var det också matematik.

Men det återkom också sekvenser där eleverna inte var ense om vad matematik var: är ett sudd matematik? Är det matematik om tallinjen går åt fel håll? Är en tärning matematik? Vid flera tillfällen förhandlade eleverna engagerat om innehållet i deras teckningar i hopp om att nå konsensus.

Läraren vet vad som är matematik

Resultaten visar att läraren återkom ständigt i både teckningar och samtal. Eleverna ritade och beskrev läraren som den som visar, förklarar, hjälper och organiserar arbetet. För vissa framstod läraren som den som lär ut matematik. För andra var läraren snarare den som avgör vilka aktiviteter som hör till ämnet.

Detta är kanske inte förvånande. När elever just har börjat skolan befinner de sig i en ny institutionell miljö där mycket fortfarande är obekant. Läraren blir därför en viktig vägvisare, inte bara till matematiska idéer utan också till skolans regler, rutiner och ämnespraktiker. Genom läraren lär sig eleverna successivt vad som räknas som matematik och hur matematikundervisning går till – läraren förebildar den matematiskt litterata deltagaren.

Man kan vara bra – och dålig – på (skol)matematik

Att vara bra på matematik handlar enligt eleverna delvis om att förstå vilka beteenden som värderas inom ramen för matematikundervisningen. I elevernas berättelser om vem som räknas som en deltagare tycks matematiskt kunnande och klassrumsdeltagande tidigt vävas samman. Visserligen nämndes sådant som att kunna räkna långt, arbeta snabbt eller lösa uppgifter med stora tal, men i beskrivningen av hur man deltar i matematik beskrev många elever också den duktiga matematikeleven som någon som lyssnar på läraren, arbetar koncentrerat, räcker upp handen och inte stör. Matematik framstod alltså inte bara som något man kan. Det framstod också som något man gör på rätt sätt, kopplat till identitet, beteende och sociala normer.

Matematik kan förstås som ett eget språk

Att lära sig matematik handlar enligt eleverna inte bara om att kunna räkna, utan också om att lära sig använda ämnets ord, symboler och uttrycksformer. Eleverna använde inte bara ord som plus och minus, gånger och lika med, utan flertalet elever lade stor vikt vid mer avancerade begrepp som ”term”, ”addera” och ”uppskatta”. Eleverna beskrev till och med dessa uttryck som ett särskilt ”mattespråk” som värderades högt. Resultaten visar att eleverna redan börjat tillägna sig matematikens språkliga dimension och identifiera det som centralt för ämnet.

Vad kan vi lära av berättelserna?

Resultaten visar att elever redan under sina första månader i skolan utvecklar föreställningar om matematik. De lär sig inte bara räkna. De lär sig också tidigt i sin skolgång att känna igen matematik, tala (om) matematik och identifiera vem som framstår som matematiskt litterat. När vi lyssnar på förstaklassarnas egna berättelser hör vi därför inte bara berättelser om matematik. Vi hör också hur eleverna håller på att lära sig bli matematikelever.

Referenser

Dockett, S., Perry, B., & Kearney, E. (2012). Mathematics in early childhood: Exploring the connections with transition to school. Mathematics Education Research Journal, 24(4), 459–473.

Perry, B., Dockett, S., & Harley, E. (2007). Young children’s views of mathematics. Educational Studies in Mathematics, 66(3), 283–298.

Sfard, A. (2008). Thinking as communicating: Human development, the growth of discourses, and mathematizing. Cambridge University Press.